Hur ägd är journalistkåren?
Lars Hedegaard, grundare av det danska Tryckfrihetssällskapet,är en känd dansk islamkritiker som bl a i teve påstått att muslimska män våldtar sina döttrar.
Tisdag 5 februari larmar han polisen och säger att han blivit attackerad av en ca 25-årig man med arabiskt utseende som skjutit på honom från en meters håll men missat. Hedegaard slår honom enligt egen utsago då i ansiktet. Mannen gör ett nytt försök att skjuta och då klickar pistolen, varpå Hedegaard, 70 år, brottar ner den unge mannen som försvinner från platsen. Inga vittnen till händelsen finns.
Hedegaard larmar polis och ger sedan genast intervjuer om saken i Politiken och danska Teve 2. Journalister intervjuar i brist på vittnen en granne och vän till Lars Hedegaard som meddelar att han hört en smäll när han legat i badkaret. Polis kommer genast till platsen i stora skaror med hundar och piketbilar och genomsöker ett avspärrat område i timmar. De får inte upp några spår. De ger en presskonferens där de återger Hedegaards egna uppgifter . Hedegaard förs till ”säker plats” och hans kollega Ingrid Carlqvist på Dispatch international vågar inte åka hem.
Samtliga danska partiledare inklusive statsministern tar genast avstånd och uttrycker stor bestörtning. En kräver att attentatsmannen (som alltså man ännu inte vet någonting om) utvisas ur landet. Svenska tidningar hakar på och rapporterar om attacken, såsom Hedegaard berättat om den. Många fördömer den, från Niklas Orrenius till Per Gudmundsson som i protest tänker börja prenumerera på Dispatch international. Lars Vilks är förvånad. På Avpixlat har man mycket att säga.
En vecka efter denna attack tycks inga säkra bevis framkommit och det blir underligt tyst om saken. Upprördheten över ”det politiska våldet” uttrycks på allt flera ställen och Lars Hedegaard går ut och säljer certifikat för ca 2000 kr styck på att man är en ”hederlig journalist”.
Kanske är den danska polisen inkompetent. Denna attack kan ha ägt rum, även om inga påtagliga bevis finns. Det kan ha rört sig om terrorister, privat hämnd eller udda galning.
Men det kan inte hjälpas att man får intrycket av att danska och svenska journalister går ner i brygga bakåt för att inte bli påhoppade av ”invandringskritiska” för att de uttrycker tvivel. (Eller köpte de alla historien rakt av?) Få diskuterar t ex att Lars Vilks år efter år får ett entourage av säkerhetsmän för minst 10 miljoner skattekronor om året, medan pengar till stöd för kvinnor med våldsamma män alltid saknas. Alla journalister vet vilken storm som kommer att bryta ut på vissa nätsajter när man ifrågasätter högerextremism. Kvinnorna har ingen nätmobb till sitt förfogande.
Jag kan inte heller låta bli att jämföra med den kompakta skepticismen i svenska media då ”nallebombningen” av Lukasjenko i Vitryssland genomfördes av Studiototal i somras. Motvilligt gick man med på att det verkligen hänt först då internationella media diskuterat saken och presenterat bildbevis i flera veckor. Och man kunde kosta på sig att vara ”kritiskt granskande”, för Studiototal skulle sannolikt inte heller piska upp en lynchmobb på nätet.
Det är obehagligt att utsättas för en sådan.
Katarina Mazetti
Läs Lars Hedegaards och Ingrid Carlqvists svar här.
